Biologens roll i samhället?

Biologens roll i samhället, frälsare, bromskloss, samhällsomstörtare eller stillsam akademiker?

Fördjupningsarbete (15 hp) i ekologi vid magisterprogrammet i biologi vid Uppsala Universitet Campus Gotland, ht 2013

Nils-Erik Norrby

Innehållsförteckning

Inledning 3

Betydelsen av att reflektera över sitt eget arbete 6

Vad är miljöhistoria? 7

Vad är biologi? 8

Tillbaka till 1700-talet 8

Vad betyder orden natur och miljö? 9

Biologin som en kunskapsbank för fysiker, kemister och läkare 8

Biologin och jordbruket 10

Ursprunget till ordet ekologi 12

Från ekologi till ekosystem 14

Var ska vi dra gränsen mellan olika ekosystem? 15

Biologens självständiga roller i samhället 16

Biologin och relationen till samhällsvetenskapliga ämnen 18

Biologin och ordet hållbarhet 20

Reflektioner kring ordet kris 22

Tack till 22

Referenser 23

Inledning

Läkarstudenter svär vid examen läkareden, där läkarens uppgift uttrycks som att lindra smärta, bota och trösta. De nya läkarnas yrkesroll i samhället är erkänd och tydlig. Detta kan också sägas om nyutexaminerade ingenjörer, agronomer, jägmästare, officerare, präster, murare, elektriker och många andra yrken som fordrar en längre akademisk utbildning eller yrkesutbildning. När det gäller studenter som tar examen i biologi är den kommande yrkesrollen betydligt mer oklar.

I juni 2013 slutförde jag min kandidatutbildning i biologi. Både under studietiden och därefter har jag gång efter gång upplevt att det internt bland oss biologer finns en oförmåga att tydligt definiera vår blivande eller befintliga yrkesroll. Samtidigt förekommer vitt skilda uppfattningar om vad yrkesrollen syftar till. Ett exempel som kan visa både på bredden i de arbetsuppgifter som biologer kan tilldelas och de skilda förhållningssätt till naturen som arbetet kan innebära, är att biologer kan jobba både med att på olika sätt manipulera och avliva möss på ett laboratorium, eller bevara populationer av hasselmöss i jordbrukslandskapet. Biologer förekommer både som förespråkare och som motståndare i kontroversiella frågor om kärnkraft, vindkraft och genmodifierade grödor i jordbruket. Bland biologer förekommer olika uppfattningar om biologer ska ägna sig åt att främja ”storskalig” jordbruks- och industriproduktion eller vara förespråkare för olika ”småskaliga”, ”ekologiska”, sätt att ”leva med naturen.” För att ytterligare öka splittringen så råder olika uppfattningar om vad just begrepp som småskalig eller ekologisk betyder. Det finns ingen enhetlig allmänt accepterad etisk norm för vad en biolog får göra och inte göra som kan fungera som en förenande vägledning, även om frågor om detta delvis ryms och debatteras inom den del av etiken som benämns miljöetik.

Flera av ovan nämnda spörsmål är främst interna frågor bland biologer. Bland allmänheten finner jag ofta att man inte vet vad en biolog är och om man ändå anser sig veta detta, så finns många gånger en förutfattad mening att biologer så gott som alltid är motståndare till det ”moderna” samhället. Biologen reduceras till en besvärlig ”miljömupp” eller ”fanatiker” som vill införa besvärliga restriktioner och ta ifrån människor deras arbete.

Den blivande biologen behöver som sagt inte avge någon ed. Några särskilda traditioner präglar vare sig examenshögtiden eller alumnträffar. Det finns ingen särskild yrkeslegitimation att ansöka om och det finns ingen lagstiftning som reglerar vem som får kalla sig för biolog och vad han eller hon tillåts arbeta med. Inte heller ställs några krav på fortlöpande repetitionsutbildningar för att kunna fortsätta att kalla sig för biolog. Varför är det så här och vilka blir konsekvenserna?

Påverkar frånvaron av en tydligt definierad yrkesroll, reglementen och traditioner, självkänslan, möjligheten till arbete och karriärutveckling samt samhällets mottaglighet för idéer och forskningsresultat som läggs fram av biologer? Jag anser att dessa frågor inte går att besvara utan att först försöka definiera vad en biolog är och utan att först försöka definiera vilken roll en biolog ska ha i samhället. Ett försöka till att åstadkomma dessa definitioner skulle kunna utgå ifrån en genomgång av de roller myndigheter och företag tilldelar biologer eller vilka roller biologer tilldelar sig själva inom myndigheter och näringsliv. Om man väljer detta arbetssätt så finns dock risken att beskrivningen av vilka biologerna är och vad deras arbete går ut på, blir en högst temporär skildring. Både värdefulla historiska perspektiv och framtidsutsikter riskerar att få en underordnad betydelse med en sådan metodik.

En långsiktig förståelse av biologens roll i samhället bör utgå ifrån ett sökande efter ursprunget till biologin som vetenskap och det flertal akademiska fält som helt eller delvis utvecklats ur biologin. Hit hör exempelvis botanik, zoologi, ekologi, miljövetenskap och humanekologi. Det kan samtidigt vara betydelsefullt att söka den ursprungliga betydelsen hos den flora av ord och uttryck som sätts i samband med både biologi som vetenskap och biologen som yrkesmänniska. Hit hör exempelvis natur, naturskydd, naturvård, vildmark, miljö, miljöskydd, biologisk mångfald, ekosystem, ekosystemtjänst, hållbarhet, hållbar utveckling, kretslopp och kretsloppstänkande.

Verktygen för att förstå biologins historia och biologens roll i samhället kan med fördel hämtas utanför biologernas egna kretsar. Orsaken är delvis att biologin har sina rötter i läror som är av äldre datum än biologin som ett självständigt akademiskt område. Framväxten av biologi som vetenskap har också delvis drivits fram av behov inom andra vetenskapliga områden och av samhällsekonomiska intressen. Vidare fordrar en objektiv historisk analys ett ”utanför-perspektiv” som kan vara svårt att nå om man bara använder sig av det material som dagens biologer och deras företrädare lämnat efter sig. Ur dessa perspektiv har studier av bland annat vetenskapshistoria, idéhistoria, etnologi, agrarhistoria och miljöhistoria en viktig roll i förståelsen av biologins ursprung.

I föreläsningen ”Biologens roll i samhället, frälsare, bromskloss, samhällsomstörtare eller stillsam akademiker?” som jag höll vid Almedalsbiblioteket i Visby i april 2013, försökte jag genom att använda mig av ovan nämnda vetenskapsområden och biologins egen historia, definiera vad en biolog är och vilken biologens roll i samhället egentligen är i ett längre perspektiv. Ett föredrag på detta tema kan inte undgå att färgas av föredragshållarens personliga uppfattningar. Detta delvis på grund av att den rådande frånvaron av både traditionella och juridiska normer som reglerar vad som är biologens yrkesroll lämnar ett relativt stort spelrum för egna tolkningar. Ändå var det min ambition att vara så objektiv som möjligt både när jag höll föredraget och när jag nu återger föredraget i en reviderad och utökad textversion.

Biologens roll i samhället är vare sig av naturen given eller självklar i den nordeuropeiska och anglo-amerikanska kultursfären. Ändå påverkar biologer både lagstiftning och inriktningen av samhällsdebatten. Vi behöver därför både en vetenskapligt grundad debatt och en öppen diskussion om biologens roll i samhället. Detta för att på bästa sätt använda den kunskap som biologer innehar och för att kritiskt kunna bedöma de ställningstaganden som biologer gör.

Vän av ordning kan undra varför jag hittills endast använt beteckningen biolog och inte använt någon av de många andra yrkestitlar som personer med en examen i biologi idag använder. Det är riktigt att den mångfald av akademiska områden som växt fram ur biologin har lett till att biologer, både av sig själva och av omgivningen, idag ofta främst benämns som botaniker, zoologer, ekologer, mikrobiologer, marinbiologer eller genetiker och inte som biologer. Alla dessa titlar och de vetenskapliga områden de är synonyma med har sin egen historia. I denna uppsats avgränsas skildringen till deras gemensamma ursprung i biologin, samt ursprunget till ekologin som vetenskap. Några ord kommer också att sägas om begreppet ekosystem, som växte fram ur ekologin. De biologer som främst arbetar med ekologi och ekosystem som vetenskap tituleras idag ofta som ekologer.

En annan viktig avgränsning i denna uppsats utgörs av att uppsatsen nästan helt ägnas åt ”grön” biologi och inte ”vit” biologi. Grön och vit biologi är en traditionell men informell indelning av biologiämnet som åsyftar en skiljelinje mellan biologer som främst arbetar med olika typer av fältarbete och biologer som främst arbetar i laboratoriemiljö. Denna indelning kan göra det lättare att få en översiktlig bild av hur och med vad biologer arbetar, men indelningen i grön och vit biologi är inte per automatik knuten till vissa av de yrkesinriktningar som biologer har. Botaniker, zoologer, ekologer, mikrobiologer, marinbiologer och genetiker återfinns både bland ”gröna” och ”vita” biologer. En exakt gräns mellan grön och vit biologi är inte heller alltid lätt att dra. Många biologer arbetar både med fältarbete och i laboratoriemiljö. Det är viktigt att poängtera att i denna uppsats utelämnas en stor del av biologiämnets historia och biologens roll i samhället genom att framväxten och betydelsen av vit biologi inte behandlas. Detta rör inte minst den mycket omfattande betydelse som biologi och biologer haft och har i medicinens tjänst.

En uppsats som avgränsas till att behandla främst biologin och ekologins historia samt ”grön” biologi och ”gröna” biologer och ”gröna” ekologers roll i samhället, skulle ha kunnat få titeln ”Ekologens roll i samhället” istället för ”Biologens roll i samhället”. Detta alternativ har gett upphov till diskussioner med andra biologer under arbetet med uppsatsen. En kurskamrat som blev varse mitt försök att på ett lämpligt sätt beskriva samband och skillnader mellan biologi och ekologi kom att ställa en fråga till mig som haft en viktig betydelse för beslutet att behålla den nuvarande titeln på uppsatsen. Frågan som ställdes lyder: Kan man inte se biologin och biologen som en förutsättning för ekologin?

Som så mycket annat inom biologin så finns det kanske inget givet svar på denna fråga. Även en motsatt fråga skulle i vissa avseenden kunna vara relevant att ställa. Frågan innehåller dock en allt för djup och viktig frågeställning för att reduceras till ett resonemang i stil med ”hönan eller ägget”. Ur ett vetenskapshistoriskt perspektiv så är dock biologin en föregångare till ekologin och eftersom utgångsläget i denna uppsats är ett historiskt perspektiv så kvarstår titeln ”Biologens roll i samhället”.

Betydelsen av att reflektera över sitt eget arbete

Var och en av oss bör ibland reflektera över sitt arbete. Varför jobbar vi med det vi gör? För vem gör vi det vi gör? Det kan vara värdefullt både för oss som individer och för andra att ibland självkritiskt granska våra arbetsuppgifter och att samtidigt försöka kommunicera med andra om vad vår yrkesroll handlar om.

Jag har en kandidatexamen i biologi vid en högskola i Sverige. Detta innebär att jag enligt rådande tradition kan uppge att jag är biolog. Men vad betyder det att vara biolog? Hur ska man definiera vad en biolog gör? Vad syftar de arbetsuppgifter som en biolog har, eller kan ha, till? I vilken mån syftar det arbete som en biolog gör till att utveckla hela samhället eller att gynna enskilda företagsekonomiska eller politiska intressen?

Det finns måhända inga enkla eller givna svar på dessa frågor. I den officiella statistiken kan vi inte heller utläsa hur många biologer det idag finns i Sverige. Fackförbundet Naturvetarna, som företräder naturvetenskapliga professioner, uppger att det i Sverige finns ca 7000 yrkesverksamma biologer (Naturvetarna 2012). Naturvetarna definierar biologer på följande sätt; ”Biologer är experter på livet i alla dess många former. Inom allt ifrån bioteknik och läkemedelsutveckling till miljö och naturvård har de en självklar roll.” Naturvetarna uppger att ca 30 % av biologerna jobbar inom myndigheter, ca 10 % vid universitet och högskolor, ca 5 % vid landsting, ca 10 % vid kommuner och ca 10 % vid industri- och kemiföretag. Resterande andel uppges arbeta inom övrig privat sektor (Naturvetarna 2012).

Vare sig yrkesbeskrivningar eller statistik är tillräckliga för att till fullo förstå arbetsvillkor, arbetets syfte och de målsättningar som förekommer inom en viss yrkesgrupp; i synnerhet inte om man ska studera hur en yrkesgrupp direkt eller indirekt påverkar samhällsutvecklingen. Vidare kan försöken att förstå en yrkesgrupp försvåras av det faktum att en yrkesroll kan bära samma namn från en tid till en annan. Yrkesrollen som avses kan under årens lopp förändras avsevärt eller splittras upp i en mängd undergrupper, kanske till den grad att den ursprungliga yrkesrollen mister sin betydelse. De nya yrkesroller och yrkestitlar som växer fram kan därmed hamna i ett vakuum där det blir svårt för det omgivande samhället att förstå vad de nya yrkesrollerna handlar om eller att motivera deras existens.

Både utbildningar i biologi och de yrkesroller som biologer innehar, har kommit att präglas av långt gången specialisering. Vetenskapshistoria kan vara en väg framåt för att bringa reda i hur en långt gången specialisering i en yrkeskår uppstod, vad denna specialisering innebär idag och vad den kan betyda i framtiden. Jag har inte funnit någon etablerad ”förteckning” för vilka utgångslägen som kan användas för att beskriva hur en vetenskaplig lära växte fram. I det följande stycket skisseras ett försök att strukturera vilka utgångslägen som skulle kunna användas;

Historien kring enskilda lärosäten eller institutioner kan beskrivas.

Idéhistoriska perspektiv, där olika idéer och uppfattningar och hur de förändras över tid, kan följas i olika dokument och monument.

Etymologiska studier som rör uppkomsten av olika ord och begrepp som kännetecknar en viss vetenskap.

En kronologisk studie där händelser beskrivs i tidsföljd i den ordning de skett kan användas för att illustrera ”starten” och framväxten hos en lära.

Ett miljöhistoriskt utgångsläge kan användas, där yttre förändringar i den miljö som påverkat de personer som skapat en ny vetenskaplig lära beskrivs.

Utgångsläget kan vara nationellt eller internationellt.

Samtliga av dessa utgångslägen innehåller brister och motsägelser och kan vara svåra att använda var för sig, samtidigt kan en historisk redogörelse bli allt för omfattande om man ska ha som målsättning att använda alla utgångslägen. Inte minst beror detta också på att inget akademiskt ämne är eller någonsin varit helt isolerat ifrån andra ämnen. Olika ämnen har alltid utvecklats i nära samspel med andra ämnen. En viss avgränsning är nödvändig att göra. I denna uppsats utgår jag främst ifrån ett etymologiskt och miljöhistoriskt perspektiv för att söka ursprunget till biologin som vetenskap. Detta förutsätter först och främst en definition av vad ämnet miljöhistoria är.

Vad är miljöhistoria?

Miljöhistorikern Sverker Sörlin har beskrivit miljöhistoria som ett led i en längre utveckling inom historieforskningen. Sörlin beskriver en utveckling där 1800-talet ägnades åt politikens historia, men där frågor om historiska klimatförändringar, historisk demografi och sociala faktorer under första hälften av 1900-talet hamnade i allt större fokus. Sörlin beskriver vidare hur historiska frågor om bland annat etniska minoriteter och feministiska perspektiv satte sin prägel på efterkrigstiden. Slutligen anser Sörlin att miljöhistorien, vars uppkomst anges till omkring år 1970 och som rör ”… samhällets och kulturens biologiska grundvillkor”, är det hittills sista steget i utvecklingen av historieforskningen (Sörlin 1991).

I Nationalencyklopedin definieras miljöhistoria på följande sätt;

”… den del av historien och historieskrivningen som avser människornas samspel med den yttre (natur)miljön och förändringar i denna”.

Sverker Sörlins bok ”Naturkontraktet” från 1991 är den enda svenska litteraturhänvisning som anges i Nationalencyklopedin efter ordet miljöhistoria. Miljöhistoria har beskrivits som ett ämne som förutsätter ett tvärvetenskapligt arbetssätt och som integrerar tre analysnivåer, vilka här återges fritt från Jorden en ö, en global miljöhistoria (Sörlin & Öckerman 1998).

Den ekologiska nivån; naturen själv, dess arter, näringskedjor, fortplantning, sjukdomar samt kulturlandskapets utseende och förändringar.

Den socioekonomiska nivån; studier av reproduktionens villkor, seder, kultur, politisk organisation, födoinsamlande och ekonomisk struktur.

Den tredje nivån innefattar myter, religion, vetenskap, etik, ideologi och andra former av tänkande om naturen.

Vad är biologi?

Biologi betyder läran om livet. Ordet är skapat av grekiskans bi’os, liv, samt efterleden logi’a, lära. Torbjörn Lindell uppger i boken Carl von Linné, den fulländade forskaren, att termen biologi infördes av den franske naturforskaren Jean Baptiste de Lamarck (Lindell 2007). I Nationalencyklopedin uppges att ordet biologi förekommer för första gången i titeln till botanisten Gottfried Treviranus ”Biologie oder die Philosophie der lebenden Natur” vilken författades mellan år 1802 och 1822 (Statens kulturråd 1990). Både i Lindells bok och i Nationalencyklopedin påpekas att biologin som studium har rötter i antiken, där de skrifter som Platons lärjunge Aristoteles (384 – 322 f. Kr) samt Plinius den äldre (23 eller 24 – 79 e Kr.) gjorde anses ha haft särskild betydelse under följande årtusende. Aristoteles införde en klassifikation av organismerna utifrån deras utvecklingsnivå från lägre mot högre former. Aristoteles sätt att föra logiska resonemang anses ha varit viktig för naturvetenskapernas utveckling (Statens kulturråd 1990, Lindell 2007). Plinius den äldre sammanställde en encyklopedi, ”Naturalis historia”, där han i 37 delar återgav dåtidens kunskap om naturen. Encyklopedin anses ge en bra bild av dåtidens kunskap om vad vi idag skulle kalla för biologi (Lindell 2007).

Tillbaka till 1700-talet

Dagens biologi som vetenskap påverkas i hög grad av skeenden som ägde rum under de senaste 300 åren, där händelseutvecklingen under 1700-talet kan vara värdefull att utgå ifrån. Givetvis bör man dock inte förringa antikens läromästare och de naturvetenskapliga framsteg som gjordes under 1500- och 1600-talet och den betydelse som dessa framsteg haft för vad som skedde under 1700-talet och under följande sekler.

Ett flertal historiker och författare har skrivit om personer som gjorde banbrytande framsteg inom astronomi, kemi, fysik, medicin och naturalhistoria under 1700-talet och har samtidigt försökt att beskriva detta på många sätt mycket dynamiska sekel. Till dessa författare hör exempelvis David Bodanis, Donald Worster och Lars Rönnbäck (Bodanis 2005, Worster 1994, Rönnbäck 1984). De förändringar och framsteg som ägde under 1700-talet påverkar ännu dagens naturvetenskapliga arbete. Därför ska jag framöver i denna uppsats på flera platser göra tillbakablickar till 1700-talet.

Biologin är i likhet med andra akademiska fält en produkt av den kultur där denna vetenskap växte fram och av de kulturer där denna utvecklas idag. Vad som är typiskt för den kultur vi som individer lever i blir ofta tydligt först när vi reser bort ifrån, eller av något skäl stängs ute från den kultur och det samhälle vi tidigare varit en del av.

När jag lyssnar till en föreläsning eller själv föreläser så brukar jag fråga mig om och i så fall vilken inverkan 2000 år av predikningar i kristna kyrkor har på oss som lever idag? Jag har ställt mig frågan om det alltjämt vanligaste sättet att föreläsa i vår del av världen; en person, en talare, längst fram i ett rum framför en publik som sitter i raka rader och endast ser varandras ryggar, är en omedveten fortsättning på det traditionella sättet att predika i den kristna kyrkan? En föreläsning som bedrivs på detta sätt i Europa hade i andra delar av världen kanske varit mer självklar att hålla inför en publik som sitter i en ring.

Omvälvande förändringar har präglat synen på naturen de senaste 300 åren. Gilbert White, präst i England under 1700-talet, Carl von Linné, son till en präst i 1700-talets Sverige, samt Charles Darwin, som påbörjade men avbröt teologiska studier i 1800-talets England, har i mångt och mycket fått symbolisera en del av dessa förändringar. White, Linné och Darwin är dock bara tre av många gestalter som på ett påtagligt sätt förändrat både den allmänna och den vetenskapliga synen på naturen sedan 1700-talet. Vår tids uppfattningar är lika lite som något tidigare synsätt ett slutmål. Även synsätt som idag betraktas som självklara och orubbliga kommer oundvikligen att förändras.

Vad betyder orden natur och miljö?

När jag reflekterar över om och i så fall hur den kristna tron idag påverkar vår syn på naturen så finner jag anledning att ställa frågan vad orden natur och miljö egentligen betyder; dessa två ord, som ständigt återvänder i vår föreställningsvärld och som vi använder i så många lydelser. Sverker Sörlin och Anders Öckerman försöker i ”Jorden en ö” härleda ursprunget till bägge ord. De beskriver ordet natur på följande sätt;

”… ett synnerligen komplicerat begrepp med en stor mängd betydelser och nyanser.”

Ursprunget till ordet natur uppges vara latinets natura, en form av verbet nascor, som betyder ”att födas”. En amerikansk idéhistoriker uppges redan år 1927 ha kunnat visa att ordet och dess avledningar har åtminstone sextiosex betydelser i engelskan (Sörlin och Öckerman 1998). Sörlin och Öckerman uppger vidare att ordet miljö härrör från latinets medius locus, ”i mitten befintligt ställe” vilket de beskriver som en paradox då ordet miljö på svenska idag syftar på vår omgivning.

Under efterkrigstiden har natur och miljö kommit att användas i en rad nya sammanhang, men vad är det egentligen vi syftar på när vi säger ”värna om miljön”, ”visa hänsyn till miljön” och ”visa respekt för naturen”? Är naturen och miljön vår tids Gud? En Gud som kan sända syndafloden över oss om vi inte respekterar dennes bud? Både Sverker Sörlin och Anders Öckerman samt den amerikanske författaren Donald Worster (1996) drar paralleller mellan religiösa uppfattningar och sätt på vilket natur och miljö används idag.

Biologin som en kunskapsbank för fysiker, kemister och läkare

Om biologi betyder ”läran om livet” så torde detta följaktligen kunna innebära att vi kan definiera en biolog som ”en person som jobbar med läran om livet”. Men hur ska vi då definiera vad en lantbrukare, agronom eller läkare jobbar med? Lantbrukare, agronomer och läkare kan väl också i högsta grad sägas arbeta med läran om livet? För att kunna försöka besvara vad som skiljer dessa yrkesroller från biologens arbete, så kan en väg vara att åter söka oss tillbaka till 1700-talet.

Det vore vanskligt att tala om en indelning av naturvetenskapen under 1700-talet i specifika akademiska ämnen som något självklart. Den experimentlusta som präglade detta sekel drevs fram av personer som sällan var utbildade specialister i specifika ämnen och samma personer kunde driva forskning inom flera olika ämnen. Det vore dock inte helt missvisande att se matematik, fysik, kemi och medicin som fyra huvudsakliga ämnen som präglade naturvetenskapen under 1700-talet och som fortsatt att göra så ända fram till idag, all specialisering och modern teknik till trots. Om man väljer att betrakta dessa ämnen som ett slags ”naturvetenskapens kärna” så kan biologin, läran om livet, sedan 1700-talet och fram till idag, betraktas som ett stöd till fysik, kemi och medicin. Genom biologin tillförs kunskap, idéer och nya perspektiv som bidrar till att utveckla dessa vetenskaper. Biologin utgör ur detta perspektiv en kunskapsbank där biologen har en mer rådgivande karaktär, mer än en självständig vetenskap. Biologens yrkesroll handlar med detta synsätt till stor del om att bidra till en utveckling av frågor som primärt drivs av andra yrkesgrupper. Jag ska ge några exempel på detta.

Medicin

Inom medicinen så har biologin alltid haft en viktig roll. Detta har gällt ända från 1700-talets försök att använda botaniken som ett sätt att öka kunskapen om medicinalväxter, fram till dagens avancerade försök att förstå vad som sker i cellkärnor vid sjukdom och åldrande.

Fysik

Vid jultiden 1938 förstod fysikern Lise Meitner och hennes systerson Otto Robert Frisch, att de genom sina beräkningar kunde bekräfta en tidigare teori om hur en atom kan klyvas. Denna upptäckt kom att bana vägen för atomvapen och civil kärnkraft. Bengt Forkman uppger i boken Lise Meitner – en levnadsteckning, att Meitner och Frisch döpte klyvningsprocessen till fission, efter det att Frisch rådfrågat amerikanen William Arnold om vad en celldelningsprocess kallades på biologers fackspråk (Forkman 2006).

Åtta år efter Meitners och Frischs genombrott, år 1946, fick biologer i uppdrag av USA:s regering att bege sig till Bikiniatollen i Stilla havet för att studera om och i så fall på vilket sätt djurlivet påverkats av den provsprängning av kärnvapen som genomförts där (Worster 1994). Detta är två av flera historiska exempel på förbindelselänkar mellan fysik och biologi.

Utvecklingen inom både fysik och kemi har sedan 1700-talet drivits på av industriella ambitioner att utveckla brytning av mineraler och därefter utvinning av olja och naturgas. Carl von Linné var en av de personer som under 1700-talet på uppdrag av den svenska statsmakten arbetade med att söka efter mineralfyndigheter som kunde utveckla dåtidens bergsbruk. Författaren Per Frankelius skriver i boken Linné i nytt ljus, om det flertal olika bilder av Linné som lagts fram under olika decennier. Frankelius anser att bilden av Linné är mångfacetterad, men att bilden av Linné hos gemene man främst tycks associeras till växter och botanik och inte till ekonomi och teknik (Frankelius 2007).

Idag bidrar biologer med kunskap om växtlighet och djurliv i förhistoriska landskap och hav, kunskap som kan användas vid olje- och gasprospektering. Detta gäller bland annat vid studier av foraminiferer, en typ av eukaryota mikrober som bevarats i sedimentlager (Sadava et al. 2008).

Vare sig i ett historiskt eller i ett nutida perspektiv är det givet att biologer i kontroversiella frågor kring utnyttjande av naturresurser befunnit sig på den sida som motsatt sig exploatering. Detta gäller i synnerhet frågor om hur jordbruket i olika delar av världen ska bedrivas. Hur biologer ska förhålla sig till jordbrukets olika metoder och sätt att förändra landskapet tycks sedan 1900-talets början ha varit en ständig källa till oenighet.

Biologin och jordbruket

Allt sedan 1900-talets början har en arbetsfördelning mellan agronomer, lantmästare och biologer utvecklats, vilken fortgår ända in i våra dagar. Agronomer och lantmästare fokuserar till stor del sitt arbete på de förädlade och domesticerade arter som dominerar inom jordbruket. Biologer å sin sida bidrar med kunskap om de många vilda arter, från mikrober till däggdjur, som påverkar förutsättningarna att odla och föda upp förädlade och domesticerade arter.

Den globala livsmedelssörjningen under 2000-talet bygger till största delen på ett mycket litet antal arter, av vilka de viktigaste är ris, soja, majs, vete och nötkreatur. En motsvarande artlista som beskriver situationen under 1700-talet skulle se delvis annorlunda ut. Antalet arter som kan anses ha dominerat jordbruket och dåtidens livsmedelsförsörjning var dock knappast fler än idag. Iréne A. Flygare och Maths Isacson reflekterar i Jordbruket i välfärdssamhället över kontinuiteten i det svenska jordbruket;

”Från mitten till slutet av 1900-talet har genom import, avel och växtförädling, nya raser och växtsorter tagits upp i det svenska jordbruket. Det har ökat avkastningen. Ändå är det påfallande hur åkerbruket och boskapsskötseln ligger inom den traditionella fåran. Det är de gamla, mångtusenåriga växterna och husdjuren vi möter även i det sentida välfärdssamhället, och det gäller även när vi inkluderar samernas renskötsel.” (Flygare & Isacson 2003).

Jordbruksnäringen har allt sedan 1800-talet byggt upp en egen akademi av professioner för att utveckla jordbruket och trädgårdsnäringen, vilket inte minst manifesterades genom bildandet av Kungliga Lantbruksakademin år 1811 (sedan 1956 benämnd Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin). Biologin som vetenskap blev dock redan under 1800-talet en viktig del i agrara vetenskaper. Insikten om att det fåtal arter som människans odlar i jordbruket lever och utvecklas i samverkan med en mängd andra arter, är en insikt som uttrycktes i skrift under 1700-talet. Miljöhistorikern Donald Worster skriver i boken De ekologiska idéernas historia om prästen Gilbert White i England och dennes bok The Natural History of Selborne. I The Natural History of Selborne beskriver White sina iakttagelser och tankar om naturen i den församling där han verkade. White uppges blanda annat ha tagit upp den betydelse som han anser att daggmaskar har för att luckra och ge näring till åkermarken (Worster 1996).

Under senare delen av 1800-talet växte intresset för utsädets inverkan på avkastningen hos jordbruksgrödor. Skillnader i avkastning mellan införda och inhemska sorter, vinterhärdighet, sjukdomsresistens och kvalitetsegenskaper blev föremål för forskning både i Sverige och i andra länder. Vidare påbörjades insamling av vildväxande arter eller släktingar till arter som redan odlades och som kunde bidra till ett förbättrat jordbruk. I Sverige bildades Sveriges utsädesförening år 1886. I styrelsen, som främst bestod av godsägare, fanns också Bengt Jönsson, professor i fysiologisk botanik vid Lunds universitet (Olsson, 1997).

Miljöhistorikern Sverker Sörlin och jägmästaren Anders Öckerman lyfter i boken ”Jorden en ö” fram den betydelse som förädling av vildväxande klöverarter fick i det danska jordbruket i början av 1800-talet. Med hjälp av cyanobakterier som lever på och i klöverrötter kan dessa arter fixera kväve från luften. Detta gör att klövern kan fungera både som jordförbättringsgröda och foderväxt. Författarna pekar på odlingen av klöver som en viktig faktor för att lösa de problem i form av sand- och jordflykt, försumpning och livsmedelsbrist som präglade Danmark under 1700-talet (Sörlin & Öckerman 1998).

Ursprunget till ordet ekologi

Biologin som vetenskap och biologen som yrkesmänniska är inte bara ett understöd till andra vetenskaper, utan biologen har också självständiga uppgifter, roller där biologen själv sätter dagordningen för syftet med det arbete som utförs. Jag ska i senare avsnitt försöka skissera några exempel på vad jag anser kan vara självständiga uppgifter för en biolog och mer övergripande roller som biologen kan ha i samhället. Ett försök till detta kan underlättas om man först söker efter ursprunget till ordet ekologi, ett ord som idag kommit att användas i ett stort antal tillämpningar och som gett namn åt ett flertal nya vetenskapliga ämnen. Detta då det idag är svårt att tala om vare sig om biologi som vetenskap, eller det arbete som biologer bedriver, utan att nämna ordet ekologi.

Ordet ekologi, oecologie, skapades enligt den amerikanske historikern Donald Worster av tysken Ernst Haeckel år 1866 och kan härledas från grekiskans oikos, ”hus”, vilket åsyftar familjehushållet och dess dagliga drift. Oikos är också grunden till ordet ekonomi. Worster, uppger i de ”De ekologiska idéernas historia” (Worster 1994) att Haeckel ville att i läran om oecologie skulle ingå;

”der Wissenschaft von der Oeconomie, von der Lebensweise, von der äusseren Lebensziehungen der Organismen zu einander”.

Worster återger ovanstående citat på tyska i ”De ekologiska idéerna historia”, men översätter inte orden till engelska. Istället återger Worster vad som uppges vara en samtida engelsk översättning av Haeckels definition;

”vetenskapen om levande organismers relationer till omvärlden, deras miljö, sedvänjor, drivkrafter, parasiter och så vidare.”

Jag har fått hjälp av professor Michael Scholtz, som är från Tyskland och idag är professor i historia vid Uppsala universitet Campus Gotland, för att få hjälp med att översätta den tyska text som återges av Worster. Enligt Scholtz så är en ordagrann översättning utöver den första delen av citatet ”der Wissenschaft von der Oeconomie” (”vetenskapen om ekonomi”), svår att göra och öppnar för flera tolkningar av vad Haeckel avser. I synnerhet gäller detta ordet Lebensziehungen, ett ord som enligt Scholtz idag inte förekommer i det tyska språket, men möjligen skulle kunna tolkas som ”livsbetingelser”, ”livsnödvändiga relationer” eller ”livsuppehållande”.

Den senare halvan av den engelska översättning som Worster återger, ”… deras miljö, sedvänjor, drivkrafter, parasiter och så vidare” finns inte med i det ovan återgivna citatet av Haeckel. Något skäl till detta ger inte Worster.

Worster förklarar förekomsten av ordet ekonomi i citatet av Haeckel med att denne såg liknelser mellan ekonomi och ekologi, vilket Worster förklarar på följande sätt:

”Haeckel ansåg att jordens levande organismer på liknande sätt utgjorde en enda ekonomisk enhet, snarlik ett hushåll eller ett hushåll vars medlemmar levde nära varandra i konflikter såväl som i ömsesidigt bistånd” (Worster 1994).

Idag definieras ordet ekologi i akademisk litteratur i allmänhet som läran om de levande varelserna och deras samverkan med sin miljö.

Samtidigt ingår ordet ekologi numera i begrepp och tillämpningar där det kan vara otydligt vilket samband som egentligen finns mellan både ovan nämnda sentida definition av ordet och den tolkning av Haeckels definition som Worster återger. Frågan som kan ställas är vilket samband som finns mellan Haeckels försök att ge namn åt en ny vetenskap och sentida begrepp så som ekologiskt jordbruk, ekologisk mjölk, ekologiska textilier eller ekologiskt byggande? Används ordet ekologi på ett korrekt sätt i dessa tillämpningar eller leder dagens sätt att använda ordet ekologi till oklarheter om vad som egentligen avses?

Om vi vänder oss österut till vårt grannland Finland så kan vi konstatera att finskans motsvarighet till svenskans ”ekologi”, ekologia, används i teoretiska sammanhang, exempelvis ekologinen lokero (ekologisk nisch) och ekologinen tasapaino (ekologisk balans). I praktiska och kommersiella sammanhang, som motsvarar de svenska begreppen ”ekologisk odling”, ”ekologisk mat” eller ”ekologisk produktion”, används ordet luomu i första ledet. Luomu är ett relativt nyutvecklat ord i det finska språket och är en förkortning av luonnonmukainen, vilket översatt till svenska blir naturenlig (luonto = natur, -mukainen = -enlig). Man talar om luomuviljely, (ekologisk odling), luomuruoka ekologisk mat samt luomutuotanto (ekologisk produktion). Begreppen är i några fall sinsemellan utbytbara. Ett begrepp där antingen ekologinen eller luomu kan användas är ”ekologiskt byggande”, vilket kan översättas till ekologinen rakentaminen eller luomurakentaminen, (rakentaminen = byggande) (Muntligen, Huttu 2013).

Användningen av ordet ekologi och de tillämpningar där ordet förekommer kan således skilja sig åt från land till land.

Det kan i sammanhanget också vara värt att notera att i det finska språket används samma ord, talous, än idag för både hushållning och ekonomi.

Från ekologi till ekosystem

Ett försök att söka ursprunget till ordet ekologi leder oss osökt till ordet ekosystem. Miljöhistorikern Donald Worster uppger i De ekologiska idéernas historia att begreppet ekosystem myntades i en uppsats skriven av botanisten A. G. Tansley i Oxford år 1935. Worster beskriver Tansleys uppsats som ett ifrågasättande mot ”organismisk filosofi”, ett tankesätt där all växtlighet kunde beskrivas som en enda levande enhet och där helheten ansågs större än summan av alla enskilda delar. Worster skriver;

”Kort sagt hoppades Tansley kunna rensa bort allt som inte kunde mätas och anlyseras ur ekologin, alla dessa obskyra företeelser som hade ingått i dess bagage åtminstone sedan romantiken… Organismer levde förvisso i tätt integrerade enheter medgav Tansley, men de studerades bäst som fysikaliska system, inte som ”organiska helheter”. Med ekosystemets hjälp kan alla relationer mellan organismer beskrivas som ett rent materiellt energiutbyte och som kemiska substanser – vatten, fosfor, kväve och andra näringsämnen – som utgör ”föda”.” (Worster 1996).

Idag är en definition av ordet ekosystem något som ingår i praktiskt taget all biologiundervisning. En definition av detta ord innefattar vanligen också att beskriva ett ekosystem som ett system som är avgränsat från andra ekosystem. Inger Källander skriver i boken Ekologiskt lantbruk, odling och djurhållning (Källander 2005);

”En viss avgränsad miljö där man studerar de olika levande varelsernas liv och samverkan med varandra kallas ett ekosystem. Barrskog, lövskog, hav och sjöar är exempel på ekosystem som vart och ett karaktäriseras av att växt- och djurliv har sin speciella sammansättning. Jordbrukets ekosystem kan omfatta en åker, hela gården eller ett helt odlingslandskap.”

Var ska vi dra gränsen mellan olika ekosystem?

Den idémässiga indelningen av landskapet omkring oss i olika ekosystem har blivit så karaktäristik för vår tid att det kan finas skäl att fråga sig hur detta synsätt påverkar både biologin och ekologin som vetenskap och följaktligen också biologens arbete. I det följande meddelandet från Tidningarnas Telegrambyrå (TT), ”Tillväxt går före ren luft i Kina”, som publicerades i Gotlands Tidningar den 8 april 2013 kan man läsa följande:

”Över en miljon kineser beräknas dö i förtid av luftföroreningar varje år enligt en ny rapport. Ledare i vissa provinser varnar för att vattnet i floderna är så förorenat att befolkningen inte ens ska vidröra det. Trots att Kinas nya ledare lovat att bekämpa landets förödande miljöförstöring står ekonomisk tillväxt – inte reformer för miljö och hälsa – högst upp på dagordningen, enligt bedömare TT talat med. (TT)”

Om jag skulle försöka återge min omedelbara reaktion när jag läste detta meddelande så skulle detta kunna uttryckas på följande sätt; det är hemskt det som sker, men det är långt till Kina så det rör påverkar ju inte mig. Någon gång så blir det väl bättre där också. Med några dagar eftertanke så bleknade mitt sätt att först slå ifrån mig det jag läst.

Det geografiska avståndet till Kina kan tyckas stort och i nyhetsmeddelandet framstår de problem som tas upp främst som en regional angelägenhet. Jag anser att uppgifterna i detta nyhetsmeddelande kan motivera frågor om vi i allt för stor utsträckning tenderar att dra både medvetna och omedvetna gränser mellan olika ekosystem?

Floderna i Kina rinner ut i hav som är en del av samma globala vattenmassa som omger Europa. Utsläpp till luften kan stiga högt upp i atmosfären och kan spridas mycket långa sträckor. Detta blev tydligt inte minst efter jordbävningen i Japan den 11 mars 2011. Jordbävningen och en efterföljande tsunami ledde till att kärnkraftverket Fukushima havererade, med radioaktiva utsläpp till luft och vatten som följd. Den 14 mars 2011 förutspådde Robert Finck, strålsäkerhetsexpert vid den svenska Strålsäkerhetsmyndigheten, (SSM), i tidningen Dagens Nyheter att radioaktiva utsläpp från Japan skulle nå Sverige inom ett par veckor via luftströmmar (Dagens Nyheter 2011-03-14). Jag skickade frågor till SSM den 19 april 2011 med anledning av de uttalanden Robert Finck gjort i Dagens Nyheter. Bland annat frågade jag SSM om myndigheten sedermera hade kunnat registrera utsläpp från havererade kärnkraftverk i Japan i Sverige? Den 3 maj 2011 svarade SSM:

”Ja, SSM har detekterat jod-131, cesium-134 och cesium-137 i mycket små mängder i luft.” (SSM Dnr 2011/1723, datum 2011-05-03).

Biologens självständiga roller i samhället

I detta avsnitt ska jag försöka ge några exempel på vad jag anser är självständiga roller i samhället som biologer kan ha. Med självständiga roller avses här roller där biologens primära roll är en annan än att fungera som rådgivare i projekt som initieras och drivs av andra yrkesgrupper. De roller som beskrivs kan dock givetvis också på olika sätt innehas av andra yrkesgrupper.

Betydelsen av att ställa kritiska frågor

Idag tillmäts begreppet ”vetenskapliga bevis” ett stort värde i massmedia och i den allmänna debatten om naturvetenskapliga forskningsresultat. Detta kan vara ett skäl för den som bedriver naturvetenskaplig forskning att ibland tydliggöra vad naturvetenskaplig forskning egentligen handlar om. Detta i synnerhet när tankar, hypoteser och teorier som upplevs som obekväma, avfärdas av omgivningen med argumentet att det saknas ”vetenskapliga bevis”.

Naturvetenskapliga forskningsresultat redovisas till stor del i form av statistiska samband som kan vara mer eller mindre signifikanta; inte i form av uttryck om vad som är ett ”bevis” eller inte. Vilka statistiska samband som kan betraktas som ett ”bevis” är det främst upp till betraktaren att avgöra, inte forskaren som lagt fram resultaten.

Någon gång och någonstans så har all forskning börjat med en tanke. Ibland växer tanken till en kritisk fråga och ibland leder en kritisk fråga till vetenskaplig forskning. Alla har rätt att ställa kritiska frågor. Om vi förkväver rätten att ställa kritiska frågor så fruktar jag att vi i förlängningen hämmar möjligheten till naturvetenskaplig forskning.

I 1700-talets England placerades kanariefåglar i burar i kolgruvor. Om fåglarna, som med sin minimala kroppsvikt är känsligare för syrebrist än människor, dog, så var detta ett tecken på att gruvarbetarna snabbt skulle lämna gruvgångarna.

Den bostad i Visby där jag bor byggdes i början av 2000-talet. Jag har nu bott där i fyra år. Under denna tid har jag inomhus sett en enda spindel. Med tiden har jag kommit att fråga mig själv varför det är så här? Denna undran har lett till frågan om spindlar kan fungera som indikator på hälsofarliga ämnen i moderna byggnader, en slags variant av 1700-talets kanariefåglar? Kanske kommer det en tid när denna fråga kan leda till vetenskaplig forskning, men för att detta ska bli möjligt så krävs först och främst ett öppet sinne för nya tankar.

Biologens roll för att förbättra kunskapen om svårtillgängliga områden

Kostnaden för att åka på en turistresa till Antarktis kan för en till två veckors vistelse på denna kontinent uppgå till mellan 30000 och 40000 kronor (Carpe Adventures 2013). Dessutom ska man tillbringa mer än en vecka till sjöss för att färdas sträckan från Eldslandet till Antarktis. Hur många av oss skulle överhuvudtaget kunna tänka sig att tillbringa semestern på Antarktis? I praktiken är Antarktis, och många andra platser på denna jord, otillgängliga för det stora flertalet människor. Den skara människor som reser till Antarktis och andra svårtillgängliga områden tenderar att begränsas till biologer, geologer, meterologer, ingenjörer och yrkesfiskare. Det faktum att vissa områden är svåra för den breda allmänheten att besöka, behöver inte betyda att dessa områden saknar betydelse för mänskligheten. Ett område som kan exemplifiera detta är Arktis. Utflöde av vatten från Arktis misstänks idag kunna ha betydelse för funktionen hos globala havsströmmar (Wassman et al. 2011). Vid Svenska Havsforskningsföreningens årskonferens i Kalmar 2012 höll professor Paul Wassman, verksam vid universitetet i Tromsö i Norge, föreläsningen ”Footprints of climate change in the Arctic ocean – any species at risk but the polar bears?” (Se Wassman et al. 2011). Jag deltog som student vid årskonferensen och lyssnade till Wassman när han framförde sin uppfattning att Arktis inte bör betraktas som en infrusen ”återvändsgränd” utan stället som en aktiv ”global nod” i klimatsystemen på jorden.

Det faktum att ett område är svårtillgängligt för allmänheten behöver inte innebära ett hinder för exploatörer som söker efter skogstillgångar, mineraler, gas och olja. Biologer har en roll både i att öka förståelsen av hur ekologin fungerar i otillgängliga områden och i att förmedla vad som sker där. Även i Sverige finns det relativt stora områden som i stort sett endast besöks av biologer, älgjägare och skogsbolagens maskinförare. Detta gäller både i södra och norra Sverige.

Biologens möjlighet att bidra till fred och samförstånd

Det finns också många områden i världen som främst förknippas med väpnade konflikter, både konflikter som avslutats och konflikter som pågår just nu. Jag tror att för många av oss så dyker bilder av krigets vanvett upp för vår inre syn när geografiska namn så som Somalia, Falklandsöarna, Tjetjenien, Afghanistan och Liberia nämns i media eller i det allmänna samtalet. Krigets vanvett tenderar att överskugga både naturen och de människor som lever i dessa områden. Jag anser att biologer har en roll i att försöka förstå, uppmärksamma och värna de djur, växter och människor som finns och lever i konfliktdrabbade områden.

Den 15 april 2013 skadades och dödades ett stort antal människor då en sprängladdning detonerade under ett maratonlopp i staden Boston i USA. Några dagar senare pekades två män med ett ursprung i Dagestan ut som misstänkta till dådet. Journalister från Dagens Nyheter begav sig omgående till Dagestan för att skildra det område varifrån de misstänka förövarna uppgavs härröra. Artikeln som kom att publiceras i Dagens Nyheter inleds med följande ord:

”I Rysslands oroligaste hörn finns gott om inspiration att hämta för en blivande terrorist”.

När jag läste dessa ord såg jag en risk att ytterligare ett område på världskartan från och med nu främst skulle komma att förknippas med våldsamheter. Detta ledde mig till frågan om hur naturen i Dagestan ser ut? Vilka djur och växter finns där? Hur lever människor sina liv där? I mina tankar så var utgångsläget att de flesta människor i Dagestan är vänliga och gästfria och inte vill förknippas med terrorhandlingar. Sökandet efter svar på mina frågor ledde till att jag kom att läsa om floderna Samur och Salak som rinner i djupa dalgångar genom Dagestan ned mot Kaspiska havet. Jag läste om vinodlingar på sluttningarna ned mot havet och om den Kaspiska sälen som föder sina kutar på havsisen i norr. På de kartor jag studerade fann jag också staden Astrachan, belägen norr om Dagestan i Volgaflodens delta. Namnet Astrachan kändes bekant. Det visade sig också, så som du kanske redan anat, att stadens namn har ett samband med astrakaner, en grupp av äppelsorter som förekommer i Sverige och som blivit kända genom Vilhelm Mobergs romanserie om utvandrare från Småland till USA under 1800-talet. Sambandet är att pomologer tidigare ansett att sorten röd astrakan kommer från området där staden Astrachan finns idag. Idag tycks det råda tvekan om detta stämmer (Nilsson 1986, Pihl & Eriksson 1924). Skälen för biologer att sprida kännedom om Kaspiska havet och dess omgivningar, liksom många andra platser kring vilka den allmänna kännedomen i Sverige är begränsad, är desto fler. Genom sitt arbete kan biologer förhoppningsvis bidra till ansträngningar att skapa fred och ökat samarbete över geografiska, nationella och kulturella gränser.

Biologin och relationen till samhällsvetenskapliga ämnen

Biologens förmåga att ställa kritiska frågor, bevaka vad som sker i svårtillgängliga områden och att bidra till fred och samförstånd är roller som tangerar samhällsvetenskapliga ämnen, inte minst statskunskap och politisk teori. En förståelse av politiska och sociala förändringar kan ofta delvis härledas till ekologiska förutsättningar. Att söka efter eventuella samband mellan historiska förändringar i samhället och förändringar i den omgivande miljön, är en uppgift som ryms inom ämnet miljöhistoria. Att analysera den dagsaktuella situationen och att bistå statsvetare med kunskap om ekologiska faktorer och samtidigt överlämna denna kunskap till miljöhistoriker, är dock en uppgift som till stor del hör hemma hos biologer.

Jag ska i följande avsnitt ge exempel på hur miljöfrågor skildras i tre böcker som getts ut under 2000-talet och där fyra författare försöker skildra, tolka och klarlägga orsaker bakom tre aktuella samhällsfrågor i tre olika delar av världen. Syftet med att ge dessa exempel är att väcka frågor om vilken roll ekologiska faktorer och miljöhistoriska fakta tillmäts, eller bör tillmätas, i samhällsvetenskapliga skildringar av en viss samhällsutveckling, eller då man försöker tolka en politisk händelseutveckling?

Burma (Bengtsson 2006. Burma, en resa i diktaturens skugga. Utgåva med nyskrivet förord 2007. Månpocket.)

Journalisten Jesper Bengtsson skildrar i Burma, en resa i diktaturens skugga sin resa till Burma år 2005. Bengtsson följer i 1800-talsmissionärerna Ola och Minnie Hansson fotspår och försöker samtidigt sätta in de protester mot militärregimen som genomfördes av munkar år 2007 i ett historisk och politiskt sammanhang. I boken omnämns en omfattande storskalig olaglig skogsavverkning som bedrivs av kinesiska affärsintressen i östra Burma och vilka konsekvenser avskogningen kan komma att få för befolkningen. Vidare tar Bengtsson upp hur guld- och jadegruvor i samma område berikar landets militärjunta och leder till förorenade floder. Totalt ägnas 2 av 307 sidor åt dessa frågor.

Sudan och Etiopien (Lundell 2010. Affärer i blod och olja. Ordfront.)

Journalisten Kerstin Lundell försöker i boken Affärer i blod och olja kartlägga oljebolaget Lundin Petroleums påstådda inblandning i väpnade konflikter i Etiopien och Sudan. Lundell skildrar en resa som gjort till de distrikt där Lundin Petroleum bedrivit verksamhet. Lundell intervjuar människor som kommit i vägen för olika stridande parter och försöker ta reda på om de övergrepp som begåtts har ett samband med Lundin Petroleum eller andra oljebolag. I bokens första kapitel ställer Lundell frågan vad som har hänt med de elefanter som tidigare fanns i delar av nuvarande Sydsudan? Lundell uppger att ett stort antal elefanter dödades av soldater under inbördeskriget i Sudan som pågick mellan 1983 och 2005, men att några djur fann en fristad i Suddträsket, som är en del av tillflödesområdet till Vita Nilen och ett område dit soldaterna ogärna begav sig. Lundell möter en hövding som uppger att elefanterna inte finns kvar i området. Utöver att ställa denna fråga om vad som hänt med elefanterna (samt en kortfattad uppgift om att miljökonsekvensbeskrivningar ska ha genomförts inför en del av de oljeborrningar som genomförts under senare år), tar Lundell inte upp fler frågor som rör ekologin i de områden som boken handlar om.

Sverige / Afghanistan (Mikkelsen & Wagner 2013. De förlorade barnen. Natur & Kultur.)

Journalisterna Jens Mikkelsen och Katia Wagner beskriver i De förlorade barnen sitt sökande efter ett svar på vad som har hänt med de 1202 flyktingar under 18 år som kommit till Sverige mellan år 2007 och 2012, men försvunnit medan de var svenska myndigheters ansvar. Mikkelsen och Wagner försöker spåra några av de ungdomar som försvunnit och lyckas i några fall hitta dem i Italien och i Norge. I ett kapitel återges det händelseförlopp som 15-årige Ali beskriver som orsaken till att han tvingades fly från Afghanistan. Flykten började efter det att hans hemby, som beboddes av hazarfolket, angripits av nomadfolket kuchi. Ryttare från kuchifolket dök en dag upp och trampade sönder grödorna samtidigt som husen i byn brändes ned. Den bakomliggande orsaken till angreppet uppges vara att hazarfolket och kuchifolket sedan lång tid varit i konflikt om rätten till betesmarker och vatten. Författarna uppger att konflikten mellan hazarer och kuchifolket är väldokumenterad och hänvisar till en rapport från FN:s flyktingkommissariat UNHCR, men fördjupar sig inte vidare i de nämnda faktorer som uppges ligga bakom konflikten.

Uppgifterna om skogsavverkning och gruvdrift i Burma, konflikter om betesmarker och vatten i Afghanistan och frågan om var elefanterna i Sydsudan tagit vägen, har alla gemensamt att de nämns ytterst kortfattat. Ändå är de uppgifter som finns med tillräckligt tydliga för att väcka fler frågor – och kanske aningar hos läsaren om att de problem som beskrivs endast är en del i en större väv av svåra miljöproblem. Det vore inte rätt att klandra författarna för att ha skrivit för lite om eventuella samband mellan miljöproblem, väpnade konflikter och den politiska och sociala situationen i ett land. Samtliga författare har utan tvekan lagt ett mycket stort arbete på sina skildringar av olika länder och människoöden och med att underbygga de uppgifter som återges med olika referenser. Ingen av författarna säger sig heller vara biolog, miljövetare eller miljöhistoriker. Just därför finns det anledning att fråga sig vilken betydelse som biologer, miljövetare och miljöhistoriker hade tillmätt skogsavverkning, gruvdrift, konflikter om betesmark och vatten, tjuvskytte av elefanter eller andra miljöfrågor om de sökt skildra samma teman som nämnda journalister gjort.

Biologin och ordet hållbarhet

Både lokala och globala perspektiv på biologens arbete präglas idag av ordet hållbarhet. Detta ord har under 2000-talet kommit att användas i en mängd nya tillämpningar med anknytning till biologi och ekologi. Ett hållbart samhälle, hållbarhetsfrågor och hållbar utveckling, har blivit något av honnörsbegrepp för den som vill inkludera biologi och ekologi i diskussioner om olika samhällsfrågor.

Användandet av ordet hållbarhet i olika former har nått en sådan omfattning att det kanske kan vara värt att fråga sig om kvoten mellan hur ofta ord som kretslopp, miljö och hållbarhet används, samt i vilka sammanhang dessa ord förekommer, har förändrats under2000-talet? Ett tecken i tiden kan kanske vara det beslut som Kungliga Skogs- och Lantbrukskademien, KSLA, fattat att låta KSLA:s Kommitté för miljöfrågor byta namn till Kommittén för hållbar utveckling. Utan att fördjupa sig vidare i denna fråga så kan det finnas skäl att försöka definiera vad ordet hållbarhet egentligen betyder?

I Svensk ordbok, utgiven av Svenska Akademin 2009, definieras hållbarhet i första hand som;

”tillräckligt stadig (i sin uppbyggnad) för att stå emot påfrestningar mest om (tillverkade) föremål”.

Vidare uppges en speciell definition av hållbarhet vara;

”varaktig, uthållig, ofta med tanke på miljöaspekter.”

När det gäller beräkningar av hållbarhet hos material hos tillverkade föremål så har både teoretiska och praktiska mätmetoder förfinats under århundranden. Vi har idag förutsättningar att med stor noggrannhet räkna ut vad som händer med olika material som utsätts för påfrestningar i form av tryck, ljud och ljus. Men hur beräknar vi hållbarheten i ett ekosystem? Hur ”varaktigt” och ”uthålligt” kan ett ekosystem vara? En historisk återblick till 1800-talets industristäder och de utsläpp som förekom där kan vara ett sätt att ta sig an dessa frågor.

Fabriksbyggnader och fabriksskorstenar kom under 1800-talet att symbolisera framgång och utvecklingsoptimism och användes flitigt på bilder i marknadsföringen av olika produkter. Allt eftersom de negativa följderna av utsläppen från industrin under 1900-talet blev allt mer uppenbara, så kom fabriker och fabriksskorstenar istället att symbolisera förgiftning och förstörelse av miljön. Utsläppen från enskilda fabriker sattes i samband med enskilda problem. Insatser vidtogs därför i syfte att begränsa utsläppen från enskilda industrier.

Idag genomsyras samhället av bekämpningsmedelsrester, syntetiska ämnen och en infrastruktur som 1800-talets industrialister förmodligen hade haft svårt att ens drömma om. Det har samtidigt blivit svårare än tidigare att på ett entydigt sätt koppla ihop enskilda utsläpp, diffusa eller direkta, med en viss påverkan på en specifik art eller ett geografiskt eller ekologiskt avgränsat område. För att ge ett exempel på de svårigheter som idag kan finnas med att fastställa orsak och verkan, kan vi försöka att se framför oss en situation som vi alla sett många gånger;

På en uteplats vid en vägkrog, någonstans utmed en motorväg, ska någon strax äta kvällsmat. Maten består av hamburgare och pommes frites och ska sköljas ned med ett glas läskedryck. Under måltiden ringer mobiltelefonen. När maten är uppäten är det dags att tända en cigarett. Medan tobaksröken blandas med avgaserna från motorvägen rensar gråsparvarna snabbt marken under bordet från smulorna som finns kvar av hamburgerbrödet.

Om vi förflyttar oss in i framtiden och tänker oss att det kommer en tid då gråsparvarna minskar i antal eller inte längre syns till vid uteserveringar, eller om dagen gryr då den person som åt måltiden vid vägkrogen drabbas av hjärt-kärlsjukdom; vilken faktor i miljön ska vi då peka ut som orsak till dessa förändringar? Hade tobaksröken, snabbmaten, mobiltelefonen eller avgaserna, någon inverkan? Eller är dessa faktorer helt utan betydelse i sammanhanget? Skulle det kunna vara så att ”boven i dramat” inte visar sig vara en enskild faktor, utan en sammanlagd effekt av flera faktorer?

Kemister har under flera decennier talat om samverkanseffekter eller synergieffekter, vilka i populär form kommit att kallas för ”cocktaileffekter.” I Naturvårdsverkets bok Organiska miljögifter, som återger resultat från svensk forskning kring långlivade organiska föroreningar, beskrivs samverkanseffekter på följande sätt;

”I laboratoriet kan effekterna av enskilda ämnesgrupper och kongener studeras var för sig, men människor och vilda djur utsätts för hela den flora av persistenta föroreningar som uppträder i naturmiljön. Man kan ingalunda ta för givet att dessa ämnen är additiva, d v s att deras gemensamma verkan är lika med summan av enskilda ämnens individuella effekter. Exempel finns på både synergism och antagonism, d v s att effekterna av olika ämnen förstärker respektive motverkar varandra.” (Bernes 1998).

När det gäller förändringar i ekosystem så saknas det ännu etablerade normer för att beskriva en motsvarighet till kemiska samverkanseffekter. Frågan om sådana normer bör utvecklas och hur de i så fall bör utformas, torde idag delvis rymmas inom ämnet miljövetenskap. I Nationalencyklopedin definieras miljövetenskap på följande sätt;

” … sammanfattande benämning på den vetenskapliga basen för beskrivning och förklaring av miljöproblemen samt för förslag till åtgärder för att undvika eller eliminera dem” (Statens kulturråd 1994).

Reflektioner kring ordet kris

Miljövetenskapen har utvecklats under samma tidsperiod som miljöhistoria, men en närmare redogörelse för detta ämne och dess historia ryms inte inom ramen för denna uppsats. Jag ska nu avrunda med att citera en reflektion över hur man kan se på ordet kris. Detta med anledning av den stämpel som vår tids ”domedagsprofeter” som biologer tenderat att få. Nu ska jag inte förneka att det finns problem med hur situationen i haven, skogarna och städerna på denna planet ser ut idag, men jag tror att något av det viktigaste man kan göra i detta läge är att söka efter inspiration och kraft på nya platser för att orka ta tag i de problem som finns. Jag tror också att det kan vara en fördel att leta efter denna kraft och inspiration på nya platser som kan tyckas vara långt bort från biologens vardag. För att kunna få nya perspektiv på ordet kris och samtidigt hämta kraft inför morgondagens åtaganden, så brukar jag ibland läsa det som Hans Rausing, en av grundarna till företaget Tetra Pak, berättar om företagets utveckling i boken ”Teknisk uppkäftighet, om veteraner och tekniksprång i massa- och pappersindustrin” (Carlberg & Scholander 1989). Jag citerar en del av Hans Rausings ord:

”Tetra Paks utveckling kan tyckas snabb. Istället handlar det som en rätt stadig utveckling där varje dag karaktäriserats av absolut kris. Jag kan inte komma ihåg något tillfälle under de trettio år jag varit i ledningen för bolaget då det inte varit absolut kris! Jag tror det är nödvändigt. I det ögonblick man inte uppfattar sig i akut kris i något slag, så går man under. Först om man hela tiden känner att ”detta måste vi lösa, och detta och detta…” först då kan man utvecklas! ”

Tack till

Bertil Widbom, för intressanta och lärorika diskussioner om biologens yrkesroll och hur olika ämnen ska avgränsas.

Eva och Lars Broman, för att ni trodde på idén att arrangera föredraget om biologens roll i samhället.

John Huttu, för intressanta och lärorika diskussioner om det finska språket och för din noggranna granskning av det avsnitt i uppsatsen som rör detta ämne.

Michael Scholtz, för din hjälp med att försöka översätta och tolka Ernst Haeckels ord från 1866.

Referenser

Bengtsson, J. 2006. Utgåva med nyskrivet förord 2007. Burma, en resa i diktaturens skugga. Månpocket.

Bernes, C. 1998. Organiska miljögifter, ett svenskt perspektiv på ett internationellt problem. Monitor 16. Naturvårdsverkets Förlag.

Bodanis, D. 2005. Elektricitet, historien om universums mäktigaste kraft. Norstedts.

Carlberg, M., Scholander, A. 1989. Teknisk uppkäftighet. Om veteraner och tekniksprång i massa- och pappersindustrin. Skogsindustrierna.

Flygare I., Isacson M. 2003. Jordbruket i välfärdssamhället 1945 – 2000. Natur och kultur / LT:s förlag.

Frankelius, P. 2007. Linné i nytt ljus. Liber.

Forkman, B. 2006. Lise Meitner – en levnadsteckning. Gidlunds förlag.

Källander, I. 2005. Ekologiskt lantbruk, odling och djurhållning. Natur och Kultur.

Lindell, T. 2007. Carl von Linné, den fulländade forskaren. Historiska media.

Lundell, K. 2010. Affärer i blod och olja. Ordfront.

Mikkelsen, J., Wagner K. 2013. De förlorade barnen. Natur & Kultur.

Naturvetarna 2012. Naturvetarguiden. Naturvetarna 2012.

Nilsson, A. 1986. Våra äppelsorter. Nordiska museet.

Nilsson, P. 2011. Nedfall når Sverige inom två veckor. Dagens Nyheter 14 mars 2011.

Olsson, G. red. 1997. Den svenska växtförädlingens historia. Jordbruksväxternas utveckling sedan 1880-talet. Skogs och Lantbrukshistoriska meddelanden. Kungliga skogs- och Lantbruksakademin.

Pihl, A. Eriksson, J. 1924. Svenska fruktsorter. Svenska trädgårdsföreningen.

Rönnbäck, L. 1984. Förtoningar, en bok till Fredriksbergs 200-årsjubileum. Oskarshamns skolstyrelse.

Sadava D., Heller C., Orians G., Purves W., Hillis D. 2006. Life, the science of biology. (Sid 587). Sinauer Associates Inc.

Statens Kulturråd, 1990. Nationalencyklopedin; Andra bandet ASB-BIS, Bokförlaget Bra böcker.

Statens Kulturråd, 1990. Nationalencyklopedin; Trettonde bandet MALAY-MÖNJ. Bokförlaget Bra böcker.

Svenska Akademin 2009. Svensk ordbok A-L. Svenska Akademin.

Sörlin, S. 1991. Naturkontraktet. Carlssons.

Sörlin, S., Öckerman, A. 1998. Jorden en ö. En global miljöhistoria. Natur och Kultur.

Tidningarnas Telegrambyrå, TT, 2013. Tillväxt går före ren luft i Kina. Gotlands Tidningar 8 april 2013.

Wassman, P., Carlos, D., Susana, A., Serj, M. 2011. Footprints of climate change in the Arctic marine ecosystem. Global Change Biology. Vol. 17. Issue 2. p 1235 – 1249, feb 2011.

Worster, D. 1994. De ekologiska idéernas historia. Svensk översättning SNS Förlag 1996.

opublicerat

Strålsäkerhetsmyndigheten 2011. ”Svar på frågor från Nils-Erik Norrby angående artikeln Nedfall når Sverige inom två veckor publicerad i DN måndag 14 mars 2011.” SSM Dnr 2011/1723, datum 2011-05-03.

Källor på internet

Carpe Adventures 2013. http://carpeadventures.se

Muntliga källor

John Huttu, Visby, 2013.